COPE Visitor Center är ett MÅSTE i Vientiane

COPE Visitor Center

Från Buddahparken åker vi taxi tillbaka mot Vientiane. Det finns ytterligare en plats vi vill besöka som vi kommer att behöva åka taxi till. Eftersom vi redan sitter i en taxibil bestämmer vi oss för att be bilen köra till COPE Visitor Center. COPE är ett museum där man lär sig om kriget som varit i Laos och om alla minor som fortfarande finns i landet. Vi hade läst att COPE Visitor Center är ett måste som turist och trots ämnet kan man känna sig kritisk till att det är ett måste.

Vi bad taxichauffören köra oss till COPE men han förstod inte vad vi menade. Förmodligen uttalade vi namnet fel och chauffören kunde inte engelska. Chauffören tar fram sin mobil och ringer något nummer och han ber oss prata med personen i andra änden. Jag förklarar för personen i andra änden av luren vart vi vill åka och sen lämnar jag över luren till chauffören. Chauffören ser glad och nöjd ut för nu vet han vart vi vill. Vi som turister tyckte det var en alldeles fascinerande sak att de är så hjälpsamma mot varandra. Vi hade upptäckt liknande saker mellan tuk-tukar tidigare, att de samarbetar. 

Framme vid COPE Visitor Center stannar taxibilen framför en anspråkslös vit liten byggnad, som vi känner igen från foton. Chauffören visar tydligt att han tänker vänta på oss även här. Vi befinner oss i någon avlägsen del av Vientiane så vi är glada att han väntar.

Vi går in i den vita anspråkslösa lilla byggnaden. Det kostar inget inträde att gå in på museet men vi hade läst att de förväntar sig att man skänker lite pengar istället. Hela museet är bara två rum. I det första rummet, inte större än typ 15 kvadrat finns en liten affär och här man även donera pengar ifall man vill.

Det andra rummet är större men ingen jättelokal. Här finns en liten utställning och om man följer den i den ordningen som museet vill så börjar man med kriget, sen berättas det om minor och att det ännu idag finns massor av minor i Laos och ännu idag blir många människor skadade av minor. Sen fortsätter utställningen med att berätta vad det finns för hjälpmedel för dessa skadade människor, hur protester ser ut och hur det tillverkas.

Här ser man hur bomberna faller

Det är obeskrivligt hur intressant det var. Hela utställningen var otäck på något sätt och ibland hade man inte långt till tårarna, både av glädje och sorg faktiskt. Sorgligt för att det överhuvudtaget skadas så många människor, men glädjande att det finns en hel del man kan göra för att hjälpa de som skadats. Till och med Oscar var väldigt intresserad av proteserna.

Efter att gått runt utställningen är vi tillbaka i det lilla rummet med affären. Här kunde man som sagt också donera pengar om man ville. De pengar som doneras gick till utvecklandet av proteser. Efter att han sett utställningen var vår vilja att skänka pengar enormt stor. Vi hade kunnat skänka en smärre förmögenhet till detta ändamål, men dom tog inga kredit/betalkort. Vi hade inte mer pengar än att vi kunde köpa något vykort och en nyckelring. Usch, vad jobbigt jag, Susanne tyckte att det var. Jag kände mig så fruktansvärt snål.

Vill ni läsa mer om COPE Visitor Center kommer deras hemsida här - http://www.copelaos.org/visit.php. Det går bra att donera på deras hemsida och via den har vi blivit månadsgivare.