 |
| Tsunamivarning och vi ska upp i bergen |
En man från hotellets personal kommer fram till poolen och informerar oss om att vi ska lämna stranden. Det har varit jordbävning på Sumatra i Indonesien och en tsunamivåg har skapats.
Vi har 10 meter till vårt hotellrum som ligger 20 meter från havet. Vi går in på rummet för att snabbt byta om och jag sätter på TV:n. CNN rapporterar att det varit en jordbävning på som graderas till 8,7 på Richterskalan. Usch tänker jag, den var stor och vi måste ta det här på allvar.
Jag är förvånad över hur effektivt jag tänker, ingen panik alls. Jag bestämmer mig för att vi ska klara av att åka hem till Sverige. Vi klär oss i shorts, t-shirt och riktiga skor, sandaler. Jag lägger ner allas mobiler, allas pass och alla pengar i ryggsäcken. Vi ska överleva och vi ska hem ungefär så tänker jag.
 |
| Här finns en tsunamiskylt att följa |
 |
| Snart framme, vi ska upp i bergen |
Det tar två minuter sen är vi på väg upp i bergen. Janne ska löjligt nog på toaletten först så jag tar Oscar och går iväg. Oscar tycker inte om att vi lämnar pappa men jag tycker inte att jag har något val. Janne kan trots allt ta sitt eget ansvar. Vad som bekymrar mig mest just då är att jag vet inte var tsunamivågen befinner sig. Är den tio minuter bakom oss eller är den flera timmar bakom oss.
Janne kommer ifatt oss och familjen är samlad igen. Efter den tsunami som var 26 december år 2004 finns det skyltar att följa vid tsunamivarningar. Vi följer skyltarna och går upp i bergen bakom vårt resort. Det är en plats jag aldrig skulle ha gått till om det inte varit för detta. Berget dit vi går är lite smått en djungel, men vi är inte ensamma där uppe.
Vi behöver information och vi har våra mobiler och kan surfa. Intressant nog är det de svenska kvällstidningarna som ger oss den snabbaste informationen, tidningar som jag normalt inte litar på. Vi läste att tsunamivågen skulle nå Phuket ungefär klockan 18:00. Phuket ligger två timmars båtresa från Koh Lanta. Det var bara att vänta.
 |
| Vad vi ser från berget |
 |
| Oscar känner sig tryggare med sin DS |
Det hinner gå många tankar genom huvudet på två timmar. Det var ovissheten som gjorde situationen mest olustig. Vi stod där på berget och visste ingenting om framtiden. Jag såg bilder framför mig där kanske hela Klong Dao skulle raseras. Det var fler på berget som såg samma bilder framför sig.
Timmarna går. Oscar höll på att ramla ner från berget, åskan gick i bergen bakom oss och kanske hade jag en giftig orm strax bakom mig. Rädslan för åska och ormar liksom försvann. Jag satt på en sten strax bredvid djungeln och jag hade större bekymmer än gifta ormar.
Klockan passerar 18:00 och kvällstidningarna rapporterar att vågen nått Phuket. Den orsakade en våg som var en meter hög. Nu väntade man på efterskalv. Eftersom jag vet att efterskalven aldrig är lika starka kunde jag börja slappna av.
Vi blev hämtade av en bil från hotellet och körda till en restaurang där vi fick sitta på övervåningen. Här sitter vi högt upp och under tak i skydd mot eventuellt regn. Det kändes ok att sitta där och även Oscar börjar slappna av. Nu har han sin Nintendo DS och ett eluttag så hans tillvaro kändes bättre.
 |
| Mobilerna håller oss informerade |
 |
| Rapporterar hem att allt är lugnt |
Vid 20:30 blir vi hämtade och körda till hotellet. Efterskalven har inte orsakat någon våg. När vi är tillbaka på Southern Lanta Resort där vi bor blir alla bjudna på Phad Thai. Det kan ha varit den godaste Phad Thai jag någonsin ätit. Jag inser att personalen har jobbat för att kunna serva oss under tiden vi har suttit i bergen. Under tiden vi äter går personalen runt och prickar av sina gäster för att veta att alla är tillbaka.
På natten är vi tillbaka i vårt hotellrum 20 meter från havet. Faran är över men det finns vakter hela natten som väcker oss om något skulle hända. Det är så klart enormt skönt att ingenting hände men det är ändå en eftermiddag vi inte kommer att glömma. Oscar är 10 år men jag tror att även han kommer att minnas den kvällen. Bilderna på väg upp i bergen är tagna några dagar senare.