 |
| Tsnuamivarning utfärdad - vi ska upp i bergen |
Vi har just slängt oss i poolen när en man i hotellets personal kommer fram till poolen och sprider informationen om att vi ska lämna stranden. Det har varit jordbävning i Indonesien (Sumatra) och en tsunamivåg har skapats...
Vi har 10 meter till vårt hotellrum som ligger 20 meter från havet. Vi går in där för att snabbt byta om och sätter på TV:n. CNN rapporterar att det varit en jordbävning på som graderas till 8,7 på Richertskalan. Usch tänker jag, den var stor och vi måste ta det här på allvar.
Jag är förvånad över hur effektivt jag tänker, ingen panik alls. Jag bestämmer mig för att vi ska klara av att åka hem till Sverige. Vi klär oss i shorts, t-shirt och riktiga (sandaler) skor. I ryggsäcken lägger jag ner allas telefoner, allas pass och alla pengar. Vi ska överleva och vi ska hem ungefär så tänker jag...
Det tar kanske två minuter sen är vi på väg upp i bergen. Janne ska löjligt nog på toaletten först så jag tar Oscar och går iväg. Oscar tycker inte om att vi lämnar pappa men jag tycker inte att jag har något val. Janne kan trots allt ännu så länge ta sitt eget ansvar. Vad som bekymrar mig mest just då är att jag vet inte var tsunamivågen befinner sig. Är den tio minuter bakom mig eller är den flera timmar bakom mig?
Janne kommer i alla fall och familjen är samlad igen. Vi går upp i bergen rakt bakom hotellet, en plats som jag aldrig skulle kommit på idén att gå till om det nu inte varit för detta. Berget bakom hotellet är smått djungel. Vi är inte ensamma på berget för flera turister har tagit sin tillflykt upp dit och alla använder sina telefoner, främst till att surfa, så även vi.
Vi behöver information och intressant är att kvällstidningarna, som vi normalt inte litar på helt plötsligt var den kanal som var mest pålitlig, för de var snabba. Vi läste att tsunamivågen skulle nå Phuket (två timmars båtfärd från oss) ungefär klockan 18:00. Det var bara att vänta...
Vänner har frågat oss om det var otäckt. Eftersom det inte hände någonting så var det väl egentligen inte otäckt men denna väntan var ändå rätt olustig. Det var ovissheten som var olustig. Vi stod där på berget och visste absolut ingenting om framtiden.
Man hinner tänka ganska många tankar under några timmar. Skulle vi se Klong Dao raseras? Vi såg bilder från den tidigare tsunamin framför oss där allt är raserat och allt bara flyter omkring. Fler vi pratade med höll med om att även de såg dessa bilder framför sig.
Tiden gick i alla fall, Oscar höll på att ramla ner från berget, det regnade och åskan gick i bergen bakom oss och jag hade garanterat en giftorm mindre än hundra meter i från mig. Alla rädsla för åska och ormar liksom försvann på något sätt. Jag satt på en sten i utkanten av djungel och hade större bekymmer än gifta ormar.
Efterskalvet orsakade ingen våg och cirka 20:30 kom hotellets bil och hämtade oss för att köra oss tillbaka till hotellet. Hotellet där vi brukar bo är inget lyxhotell men det är ett mycket välskött medelklasshotell och tillbaka till hotellet blev vi alla bjudna på Phad Thai. Kanske den godaste Phad Thai vi någonsin ätit. Under tiden vi äter går hotellets personal och prickar av gästerna så att alla har kommit tillbaka.
Vi har 10 meter till vårt hotellrum som ligger 20 meter från havet. Vi går in där för att snabbt byta om och sätter på TV:n. CNN rapporterar att det varit en jordbävning på som graderas till 8,7 på Richertskalan. Usch tänker jag, den var stor och vi måste ta det här på allvar.
Jag är förvånad över hur effektivt jag tänker, ingen panik alls. Jag bestämmer mig för att vi ska klara av att åka hem till Sverige. Vi klär oss i shorts, t-shirt och riktiga (sandaler) skor. I ryggsäcken lägger jag ner allas telefoner, allas pass och alla pengar. Vi ska överleva och vi ska hem ungefär så tänker jag...
Det tar kanske två minuter sen är vi på väg upp i bergen. Janne ska löjligt nog på toaletten först så jag tar Oscar och går iväg. Oscar tycker inte om att vi lämnar pappa men jag tycker inte att jag har något val. Janne kan trots allt ännu så länge ta sitt eget ansvar. Vad som bekymrar mig mest just då är att jag vet inte var tsunamivågen befinner sig. Är den tio minuter bakom mig eller är den flera timmar bakom mig?
 |
| Här finns en tsunamiskylt att följa |
 |
| Snart framme, bara att klättra in i djungel |
Janne kommer i alla fall och familjen är samlad igen. Vi går upp i bergen rakt bakom hotellet, en plats som jag aldrig skulle kommit på idén att gå till om det nu inte varit för detta. Berget bakom hotellet är smått djungel. Vi är inte ensamma på berget för flera turister har tagit sin tillflykt upp dit och alla använder sina telefoner, främst till att surfa, så även vi.
Vi behöver information och intressant är att kvällstidningarna, som vi normalt inte litar på helt plötsligt var den kanal som var mest pålitlig, för de var snabba. Vi läste att tsunamivågen skulle nå Phuket (två timmars båtfärd från oss) ungefär klockan 18:00. Det var bara att vänta...
Vänner har frågat oss om det var otäckt. Eftersom det inte hände någonting så var det väl egentligen inte otäckt men denna väntan var ändå rätt olustig. Det var ovissheten som var olustig. Vi stod där på berget och visste absolut ingenting om framtiden.
 |
| Här uppe stod vi och väntade i två timmar |
 |
| I säkerhet? Mobilerna håller oss informerade |
Man hinner tänka ganska många tankar under några timmar. Skulle vi se Klong Dao raseras? Vi såg bilder från den tidigare tsunamin framför oss där allt är raserat och allt bara flyter omkring. Fler vi pratade med höll med om att även de såg dessa bilder framför sig.
Tiden gick i alla fall, Oscar höll på att ramla ner från berget, det regnade och åskan gick i bergen bakom oss och jag hade garanterat en giftorm mindre än hundra meter i från mig. Alla rädsla för åska och ormar liksom försvann på något sätt. Jag satt på en sten i utkanten av djungel och hade större bekymmer än gifta ormar.
Klockan blev 18:00 och ingen våg syntes till. Kvällstidningarna rapporterade att vågen hade nått Phuket och den var cirka en meter hög. Nu väntade man på ett efterskalv. Eftersom jag vet att efterskalven alltid är mindre kunde jag börja slappna av.
En bil från vårt hotell kom och hämtade upp turisterna och oss och körde oss till en annan plats där vi satt högt. Vi blev körda till en utomhusrestaurang och fick sitta på övervåningen under tak, i skydd mot eventuellt regn ifall vi skulle bli kvar hela natten. Det kändes ok att sitta där och även Oscar började slappla av när han kunde koppla sin urladdade Nintendo DS till eluttaget.
En bil från vårt hotell kom och hämtade upp turisterna och oss och körde oss till en annan plats där vi satt högt. Vi blev körda till en utomhusrestaurang och fick sitta på övervåningen under tak, i skydd mot eventuellt regn ifall vi skulle bli kvar hela natten. Det kändes ok att sitta där och även Oscar började slappla av när han kunde koppla sin urladdade Nintendo DS till eluttaget.
 |
| Oscar börjar känna sig tryggare med sin DS |
 |
| Rapporterar hem att allt är bra med oss |
Efterskalvet orsakade ingen våg och cirka 20:30 kom hotellets bil och hämtade oss för att köra oss tillbaka till hotellet. Hotellet där vi brukar bo är inget lyxhotell men det är ett mycket välskött medelklasshotell och tillbaka till hotellet blev vi alla bjudna på Phad Thai. Kanske den godaste Phad Thai vi någonsin ätit. Under tiden vi äter går hotellets personal och prickar av gästerna så att alla har kommit tillbaka.
På natten sov vi i vårt hotellrum 20 meter från havet. Faran var över men det fanns vakter hela natten som skulle väcka oss ifall någonting mer skulle hända. Det var naturligtvis en enormt skön känsla att ingenting hände men det är ändå en eftermiddag vi sent kommer att glömma. Trots att Oscar bara är 10 år idag tror vi att han kommer att minnas detta resten av sitt liv. Nästa dag var allt som vanligt igen...