Vi har blivit kvar i Bangkok sju dagar på grund av askmolnet från Island.
Sjunde dagen tar vi oss ut till flygplatsen för att vi tror att vi ska få åka hem. Stand-by biljetter eller ombokning till ett annat datum. Allt är kaos. Vi försöker boka om resan till ett annat datum när kaoset har lagt sig men det finns inte en biljett förrän om 5-6 veckor. Vår enda chans att komma hem är stand-by-biljett.
Sjunde dagen tar vi oss ut till flygplatsen för att vi tror att vi ska få åka hem. Stand-by biljetter eller ombokning till ett annat datum. Allt är kaos. Vi försöker boka om resan till ett annat datum när kaoset har lagt sig men det finns inte en biljett förrän om 5-6 veckor. Vår enda chans att komma hem är stand-by-biljett.
Den sjunde kvällen ska stand-by-biljetterna för nattens flighter delas ut. Bättre bevis för thailändsk ineffektivitet har vi aldrig fått. Flera hundra, kanske tusen personer väntade nästan tre timmar på att få veta att ingen, absolut ingen får åka hem på stand-by den natten. Rykten gick om att extraflighten nästa dag redan var fulltecknad. Då stod inte Thai Airways högt i kurs i vår familj.
Susanne var rosenrasande. Någon berättade för oss att det fanns biljetter kvar till morgondagens extraflight men han hade inte fått någon. Vi gick till inchecknings-disken och tvingade till oss biljetter till extraflighten och vi tror att vi fick dem på grund av att Oscar var barn.
Den natten sov vi på flygplatsen i den av kvällstidningarna s.k. "källaren". Att kalla den källare är en klar överdrift. Här fanns gratis Internet, gratis mat (nudlar, smörgåsar och frukt), gratis vatten och vissa ambassader (dock inte den svenska) delade ut filtar och kuddar. Vi sov nog hyfsat men alltför kort tid på grund av Thais långsamhet.